Funktionalismen

Period: 1930-talet

Den ursprungliga funkisstilen är från 1930-talet men har inspirerat modernismen ända fram till idag.

Tekniken och anpassningen till den industriella produktionen i industrisamhället samt det nya, urbana och moderna samhället var centrala teman i funktionalismens ideal. Det var en rationell, osentimental och framtidsoptimistisk arkitektur.

Historik

Funktionalismen var en arkitekturströmning som utvecklades i Europa på 1920-talet och innebar en radikal brytning med de gamla klassiska stilidealen. Formen och utformningen av byggnaden skulle bestämmas av dess funktion. Upprepning och enkelhet var honnörsord. Släta ytor och enkla geometriska volymer blev karaktärsdrag. Avsaknaden av ornament tydliggjorde funktionalisternas avståndstagande från tidigare arkitekturstilar.

Utformning och materialval

Den industriella utvecklingen förde med sig nya byggnadsmaterial som betong, stål och glas samt mer effektiva konstruktionsmetoder. Funtkionalismen syftade till att skapa rationella städer och bostäder åt alla människor, vilket gav rörelsen en social karaktär. Ledande arkitekter var Le Corbusier, Walter Gropius och Mies van der Rohe.

I Sverige fick funktionalismen "funkisen" sitt definitiva genombrott genom Stockholmsutställningen 1930, med arkitekter som Gunnar Asplund och Sven Markelius. Rörelsens idéer satte stark prägel på den moderna arkitekturen fram till dess att man på 1970-talet började ifrågasätta dess rationella ideal. För designutbildning och formutveckling spelade Bauhausskolan i Tyskland på 1920-talet och början av 30-talet en viktig roll.

Planläggning av marken

Vid planläggning av marken skulle bostäder och arbetsplatser skiljas åt och affärerna samlades i centrumanläggningar. Idealet för bostadsområdena var grönska och luftighet, med grönytor mellan husen och lekplatser för barnen. Bostadshusen byggdes efter möjligheterna att få mesta möjliga solljusinfall. Bebyggelsen placerades känsligt in i terrängen och man sparade bergknallar och växtlighet.

Utformning och materialval

Tak

Taket var ofta platt och täckt med slät plåt eller papp, även flacka sadeltak var vanligt.

Fasad

Fasaderna var slätputsade och utan ornament eller omfattningar runt fönster och portar. Trähus kläddes med locklistpanel utan knutbrädor eller omfattningar. Fasaderna var ljusa, vita eller svagt färgade i gult eller grönt. Balkongerna utformades gärna med en rundad sida och löpte ofta över hörn. Enkla räcken i smide eller sinuskorrigerad plåt var vanligt. Plåt i fönsterbleck och stuprör målades lika fasadfärgen.

Fönster och entréer

Fönstren var ospröjsade med centrerad mittpost och fönsterlufterna placeras gärna i band om tre eller fyra, ibland över hörn. Stora perspektivfönster och små runda fönster var karaktäristiskt. De sparsamt profilerade snickerierna kunde målas vita, i samma färg som fasaden eller i en avvikande färg som till exempel dovt grågrön. Portarna var vanligtvis av fernissat trä, ibland kombinerat med sparkplåt och beslag av rostfritt stål.

Interiör

Bostäderna var små men yteffektiva. En viktig ambition var också avskildhet, möjligheten att kunna stänga en dörr om sig och vara ostörd. Ljuset ansågs viktigt och släpptes in genom stora och väl placerade fönster. Standarden höjdes genom tekniska nymodigheter som rinnande kallt och varmt vatten, centralvärme och WC. Kökets snickerier målades ofta i en ljust gul eller grågrön träimitation, övriga snickerier i brutet vitt. Dörrar skulle vara släta, klädda med träfiberskiva och målade. Listerna hade någon enkel profil eller var helt släta och dörrfoder drogs ända ner till golvet.