Panelarkitektur

Period: 1800-1935

Trävillor med träpanel och traditionellt snickeri med trädetaljer samt förstukvistar är typiskt för panelarkitekturen.

Historik

Panelarkitekturen uppstod redan under mitten av 1700-talet, då man började brädslå husen. De större gårdarnas olika utsmyckningar gjorde att det blev stor variation i städerna. Blandningen av timmerhus och byggnader med träpanel gjorde att funktionen och det estetiska formspråket kunde samsas. Fram till 1800-talets slut dominerades de svenska städerna av denna typ av panelarkitektur.

Före panelarkitekturens tid såg städerna helt annorlunda ut. Boningshusen låg ofta inne på gårdarna, medan magasin och uthuslängor placerades ut mot gatan. Bebyggelsen var omålad och gles och ändrades ofta eftersom timmerhus var lätta att plocka isär och bygga upp på nytt, samt bygga till eller förminska efter behov. Det upphörde när "panelningen" av boningshusen infördes.

Under 1800-talets senare del blev det vanligare med utsågade trädekorationer (inspirationen kom från Norge och från Schweiz). Bruket av "snickarglädje" härstammade från Schweiz och karakteriserades bland annat av kraftigt utskjutande tak med synliga taksparrar, lövsågerier, stora balkonger och verandor med sirliga räcken. Övervåningen var ofta klädd med stående panel som avslutades upptill med dekorativa spetsar och på nedervåningen hade man liggande panel. Fältindelningen och listverken var mycket viktiga för uttrycket i fasaden.

Vackrare städer och regelbundna gator

Myndigheterna ansträngde sig för att skapa ett vackrare Sverige. Detta innebar att man införde regularitet som en sorts mall för svensk stadsbyggnad. Raka gator, räta vinklar, boningshus i gatuliv, enhetliga hushöjder och även i vissa fall färgval förespråkades i och med införandet av de så kallade rutnätsplanerna.

Sågindustrin skapade förutsättningar

Panelningens genombrott kom i samband med att den svenska sågindustrin slog igenom ordentligt och man kunde börja exportera finbladiga sågar. Exportindustrin uppstod i Göta älvdalsområdet. Det var också i de västsvenska städerna som panelningen först infördes. Det började längs Bohuslänskusten och i Västra Götaland vilket troligtvis berodde på impulser från Norge samt att timmerhusen var extra utsatta av väder och vind.

Utformning och materialval

Det fanns två varianter av att brädslå husen. Antingen använde man ohyvlade bräder, knutlådor och ljusa släta inramningar runt dörrar och fönster ett utförande väldigt likt det oklädda timmerhuset. Den andra varianten var det oljemålade huset med hyvlad panel. Huset kunde ha pilastrar med kapitäl, profilerade taklister och utsmyckande fönsterfoder, ingångar med portalomfattning och snidade dörrar. Symmetri och proportioner gavs utifrån praktiska förhållanden. Generellt kan man säga att dessa hus byggdes av städernas medelklass, småhandlare och bättre hantverkare.

Fasad

Det som egentligen kallas panelarkitektur är de "små palatsen" som byggdes av de mest förmögna och det som borgerskapet tog efter. Före 1800-talets mitt var nästan all panel stående och utfördes som lockpanel, locklistpanel eller slät panel. På finare hus hade täckbräderna profilerade kanter, listerna var även de profilerade. Den släta panelen består av spontat virke utan täcklist eller täckbräda, vilket gör att den kräver störst hantverksskicklighet. De flesta byggnader av panelarkitekturens byggnader är uppförda med locklistpanel.

Fönster

Fönstren var högresta korspost och släta eller kontursågade foder. Låga fönster under takfoten var vanligt liksom små dekorativa fönster på gavlar och frontespiser. I Värmland var det förekom ofta runda eller tvärovala vindsfönster med gavelkrönt överstycke.

Typiska karaktärsdrag

Huvuddragen i panelarkitekturen är taklisterna och knutarna som kläddes in till pilastrar eller lisener, fönstren och deras omfattningar som kunde vara mer eller mindre utsmyckade. Genom att skickligt leka med proportioner och spelet mellan horisontella och vertikala linjer kunde man göra husen väldigt uttrycksfulla. Runt 1820 blev det allt vanligare med låga sadeltak och man sågade av husknutarna så att fasaderna blev släta. Herrgårdsliknande byggnader framhävdes av frontespiser och frontoner. Konsoler och tandsnitt var mycket vanliga. Panelarkitekturen lånade stilelement från stenarkitekturen men omvandlade den på ett sätt som skulle passa timmerhusens konstruktion. Byggnader på hörntomter skulle enligt byggnadsstadgan ha avfasade hörn och det blev i slutet av perioden även vanligt med hörntorn, gärna med tornprydnad i smide.

Färgsättning

Byggnaderna målades i ljusa linoljefärger med detaljer i avvikande kulör. Detta för att myndigheterna gick ut med påbud i byggnadsordningar för att få stadsborna att övergå till ljusare och gladare färger jämfört med de tidigare rödmålade fasaderna.