Kronoparken

Stadsdelen Kronoparken är belägen i den nordöstligaste delen av Karlstads tätort, och utgör länets största stadsdel. Namnet kommer av att området är anlagt på Kroppkärrs gårds gamla kronopark. Det stora bostadsområdet utgör det tydligaste exempel på satellitstad som kan sägas finnas i Karlstad.

Ursprungligen planerades stadsdelen för att inrymma 20 000 invånare, men på grund av förändrade förutsättningar som påverkade bostadsbehovet under 1970-talet kom utbyggnaden att delvis stanna av, och idag finns mindre än hälften så många invånare i Kronoparken. Utvecklingen har åter igen tagit fart i och med att högskolan blev universitet, och på senare år har Kronoparken expanderat med nya bostadsområden för studenter.

Historik

Kronoparken var från början namnet på Kroppkärrs gårds kronopark. Området var skogbevuxet och präglades av en kuperad topografi. Här låg även några skogstorp, ett exempel är det så kallade Mjölnartorpet, som revs på 1980-talet. Detta har sedan givit namn åt ett delområde i östra delen av Kronoparken. Planeringen av ett nytt område med flerbostadshus föranleddes av den stora bostadsbristen i 1960-talets Karlstad, och Sverige i stort.

År 1967 utlyste Karlstads kommun en tävling om utformningen av den nya stadsdelen. Det vinnande förslaget skapades av Arvidsson och Lindman på Vattenbyggnadsbyrån, som tidigare planlagt bland annat Orrholmen. En av de viktiga faktorer som avgjorde tävlingen var det vinnande bidragets till stor del småskaliga bebyggelse. Tvåvåningshusen låg rätt i tiden i slutet av 1960-talet, då utformningen av bostadsområden generellt börjat frångå det riktigt storskaliga formatet med stora skivhus och höga punkthus.

Förutom bostäder planerades också för arbetsplatser och handel. Från början skulle Kronoparken ha flera mindre centra, men efter hand som planerna förändrades så kom merparten av verksamheterna såsom fritidsgård, post, bank och livsmedelsaffär att förläggas till det som än idag är Kronoparkens centrum.

De första åren

Kronoparken är ett, till sin karaktär betydligt mer blandat område än många andra av rekordårens bostadsområden. Detta beror till stor del på att byggnationen kom igång så pass sent under det så kallade miljonprogrammet. De förändrade ekonomiska förutsättningarna på 1970-talet hann inträda redan i början av områdets uppförande. Dessa förändrade villkor innebar, något förenklat, bland annat att den snabba urbanisering som kulminerat kring 1900-talets mitt började avstanna. Utöver detta så medförde oljekrisen nedgångar i den tidigare blommande svenska industrin och företagen började flytta utomlands.

Samtidigt hann det mest skriande bostadsbehovet under 1960-talets slut och 1970-talets början bli allt mer mättat. Detta ledde i förlängningen till en minskad efterfrågan på lägenheter i nyproducerade områden, däremot ökad efterfrågan på småhus. Småhus stod för ungefär en tredjedel av byggandet inom det så kallade miljonprogrammet. Byggnadstypen ansågs dock vid den stora bostadssatsningens början under 1960-talet, inte tillräckligt rationell för att satsa på i någon större skala.

Ändrade planer och fortsatt utveckling

Under det senare 1970-talet och 1980–1990-tal var merparten av alla bostäder som byggdes småhus. I Kronoparken började områden med blandad bebyggelse innefattande radhus byggas redan år 1975, efter att 1973 års ändring i bostadsprogrammet föreskrivit att den ursprungliga tanken om att det nya bostadsområdet endast skulle innehålla lägenheter skulle frångås.

Efterfrågan på stadsnära småhus fortsatte att prägla utbyggnaden av Kronoparken under 1980-1990-tal, då helt nya, mindre delområden växte fram i stadsdelen, först nordväst om centrum, senare norr om detta område. Stadsdelens nuvarande utseende har en brokig tillkomsthistoria, med flera olika utbyggnadsetapper. Några av tillskotten utgörs av ekobyn Mjölnartorpet längst i nordöst, ett nytt villaområde i området benämnt Granhult i nordväst och flertalet studentbostadshus. De senaste studentbostäderna är uppförda längst upp i norr och öster om området Frödingshöjd, år 2014-2016. I den nordligaste delen kring nuvarande Triogatan och Duettgatan låg tidigare enbart några sommarstugor ifrån 1960-1970-tal.

Tidigaste utbyggnadsetappen kring centrum

Den tidigaste bebyggelsen på Kronoparken är belägen i sydväst. De första stora kvarteren stod färdiga år 1971 och består av grupperingar av lamellhus i två våningar förlagda i konstellationer om fyra hus som bildar en närmast kvadratisk gård. Dessa gårdar representerar den ursprungliga tanken för Kronoparkens utformning enligt VBB:s tävlingsförslag. Kring grupperingarna av låghus finns loftgångshus i fyra våningar som bildar en sorts omgärdande mur och ger det enskilda kvarteret en tydlig avgränsning utåt.

Låghusen har fasad av gult eller rött tegel, flacka tak och indragna balkonger med fronter i fasadliv. Fasadteglet har på vissa hus uppsatts med en dekorativ utformning med särskilda förband som skapar en större variation i den annars relativt homogent utformade låghusbebyggelsen.

Även loftgångshusens fasader har givits olika gestaltningar, såsom panel i olika färger på själva loftgångens fasad. Det arkitektoniska uttrycket på denna hustyp är i övrigt relativt likartad med balkongfront av trapetskorrugerad plåt eller skivmaterial.

Exteriören på dessa hus har renoverats löpande med exempelvis byte av fönster och portar, varför stora delar av deras nuvarande utseende kan vara sekundärt. Entréerna är vända in mot de halvöppna gårdarna, där även större hårdgjorda ytor för parkering finns. Annars var det vanligt att parkeringsmöjligheter vid denna tid grävdes ner eller förlades till större parkeringshus.

Andra utbyggnadsetappen, ändrad skala

Bebyggelse typisk för den andra större utbyggnadsetappen i Kronoparken kan observeras i exempelvis kvarteren Kronvittnet, Kronolotsen, Kronstämpeln och Krontalet. Dessa är samtliga uppförda kring år 1980 och illustrerar väl hur bostadsområdena som följde på de stora kvarteren med skivhus och lamellhus krympte i skala och kom att organiseras i mer uppbrutna kvartersstrukturer jämfört med de strikt grupperade, föregående bostadsområdena med sina rätvinkliga kvarter.

Bostadshusen här är i ett respektive två plan med fasadmaterial såsom kalksandsten, lockpanel och rött tegel, fönstren har på flera ställen bytts, men har ursprungligen bestått av mörkbetsade träbågar av något grövre dimensioner. Vanligt är att delar av fasaden är panelklädd med en stark accentfärg som bryter av ifrån den ljusa kalksandstenen.

Villaområdet i östra Kronoparken

Villaområdet i sydöstra delen av Kronoparken har en självständig karaktär med homogent utformad bostadsbebyggelse grupperad kring svängande smågator. Här har man frångått den renodlade trafiksepareringen, men samtidigt vidtagit åtgärder för att undvika genomfartstrafik. Området är huvudsakligen uppbyggt mellan 1975-1978, i en varierad men genomgående, för tiden typisk stil.

Många av villorna har en fasadbeklädnad som består av en blandning mellan panel och tegel eller kalksandsten. Ett annat genomgående drag är sadeltak med olika lutning och panelklädda gavelspetsar. Villorna i södra delen av området längs Majas väg, Erks väg, Per Persas väg och Jan Ersas väg är i allmänhet vända med gaveln mot gatan, där även entrén är belägen. Längre norrut i området finns även 1970-talets karaktäristiska joddlarbalkonger representerade på bostadshusen kring Flaxmans väg.

Gitarrgatan, Banjogatan och Klarinettgatan

Området kring Gitarrgatan, Banjogatan och Klarinettgatan som är uppfört år 1981-1982 har en alldeles speciell prägel. Här har man, i motsats till den första utbyggnadsetappens plansprängning av terrängen, anpassat bebyggelsen mer efter platsens topografiska förutsättningar.

Bebyggelsen har också givits en utformning som tydligt avviker ifrån Kronoparkens tidigare bostadshus. Detta då fasaden helt klätts i panel, till skillnad ifrån bostadshusen ifrån det sena 1970-talet vid centrum som endast haft inslag av träpanel som fasadmaterial. Detta kan ses som spår efter återgången till användandet av mer traditionella material som gjort sig påmint i 1970-1980-talets arkitektur och innebär en sorts senmodernism med vissa postmodernistiska inslag.

Ekobyn Mjölnartorpet

Längst norrut i ett något avskilt läge, finns ekobyn Mjölnartorpet. Bebyggelsen här uppfördes i sin helhet år 1992, och kan sägas symbolisera 1990-talets vurm för äldre allmogestil. Parhusen, som utgör den dominerande byggnadstypen, har fasad av faluröd lockpanel med vitmålade knutar, träfönster med spröjs och sadeltak. Området är helt trafikseparerat och barnanpassat med utrymmen för lek på gräsmattor mellan husen. Ett organiskt utformat när av grusbelagda gångvägar förstärker områdets bykaraktär.

Frödingshöjd

Frödingshöjd är benämningen på ett bostadsområde norr om universitetet. Det ligger något avskilt bortom det skogbeklädda vattentornsområdet. Området byggdes ut mellan år 1991-1993 med KBAB som byggherre. I delområdet kan sägas finnas en rad med högre hus och en med låghus, varav sex byggda i souterräng. Dessa är också ritade av olika arkitektfirmor, höghusen av White arkitekter och låghusen av den lokala firman Tingvalla arkitektkontor.

Höghusen består av två byggnadskroppar som sammanlänkas av ett trapphus med glasad fasad indragen ifrån fasadliv. Byggnadskropparna har varsitt pulpettak, som tillsammans med det flacka taket på trapphusdelen bildar en sorts öppet sadeltak. Samtliga av husen på Frödingshöjd har fasad av gult tegel.

Campus futurum

Längst norrut i Kronoparksområdet ligger det så kallade Campus Futurum. Området började bebyggas i början av 1990-talet med studentbostäder i en enhetlig utformning med ljusa fasader. Projektet avstannade dock i samband med att de ekonomiska förutsättningarna ändrades kring 1990-talets mitt. Byggnationen i området har senare återupptagits, med en större variation i uttryck än vad som ursprungligen var tänkt.

Universitetet

Universitetet etablerades ursprungligen som en filial till Göteborgs universitet. Från början var det lärarseminarium, åren därefter tillkom ett fåtal utbildningar. Högskolan i Karlstad fick status som universitet år 1999, ett av de första av de många nya universitet som skulle komma att bildas runt om i Sverige under denna tid. Under 2000-2010-tal har KAU fortsatt expandera med fler och fler utbildningar. Bebyggelsestrukturen har vuxit till ett riktigt campus med bostäder, handel med mera.

Kronoparkens framtid

Kronoparken är ett mycket heterogent område där det är möjligt att följa bebyggelseutvecklingen ifrån 1970-tal in i vår tid. Området fortsätter att växa med företrädesvis studentbostäder. Den rådande situationen innebär att ny bebyggelse främst koncentreras till dels den nordligaste delen av Höstgatans sträckning, dels kring universitetets huvudbyggnad längs Sommargatan. Planer finns också på att omgestalta Kronoparkens centrum och skapa lösningar för ett mindre trafikseparerat område.

Kronoparken i årtal

• 1967 Tävling för utformningen av Kronoparken utlyses av Karlstads kommun.
• 1969 Stadsplan för Kronoparken.
• 1971 Första inflyttningarna.
• 1975 Villaområdet i östra Kronoparken börjar byggas.
• 1980 Kronoparkskyrkan byggs.
• 1991-93 Frödingshöjd och ekobyn Mjölnartorpet byggs.
• 1999 Karlstads högskola får universitetsstatus.

Läs vidare

• Karlstads stads historia, del IV, Ove Moberg, 1983
• Nedslag i värmländsk arkitektur 1945-2001, Elisabeth Backman Broomé (red), Länsstyrelsen i Värmlands län, 2001
• Stadens identitet – Kronoparken, del XIV, Monica Björklund, Hans Johnsson, Stadsbyggnadskontoret, Karlstads kommun, 1996
• Stadsdelen Kronoparken i Karlstad – samhällsplaneringens vedermödor, Bengt Dahlgren, Gerhard Gustafsson, Karlstads universitet, 2016
• Vem angår Kronoparken? – Karlstads ofullbordade, Hans Grönlund, Matts Heijl, Wiktor Kowalski, Matts Heijl, Chalmers tekniska högskola, 1976
• Kulturmiljökarta över området. Länk till annan webbplats.