Arkitekturtyper

Miljonprogrammet - villor och radhus

Period: 1965 - 1975
Den stora bostadssatsningen under rekordåren.

Brunt radhus med uppvuxen trädgård.

Radhus på Hagalund.

Historik

Bostadsbristen hade varit svår sedan andra världskrigets slut. Så sent som 1960 saknade hälften av landets bostäder bad och dusch. Omkring en tredjedel av Sveriges familjer var dessutom trångbodda. En hel familj kunde bo i en en- eller tvårummare. År 1964 beslutade riksdagen att en miljon bostäder skulle uppföras fram till och med 1974. Målet att bygga en miljon bostäder uppnåddes: under tioårsperioden uppfördes 1 006 000 lägenheter, och härifrån kommer namnet Miljonprogrammet. Den gamla byggtekniken med murade stommar krävde mycket manuellt arbete och tog lång tid. Byggsektorn konkurrerade med exportindustrin om arbetskraften, vilket i sin tur drev upp lönerna. För att hålla nere lönekostnaderna och inflationstakten infördes mer rationella byggmetoder. Man började med platsgjutna betongstommar och prefabricerade väggelement för att spara tid och pengar.

Bebyggelsen bestod av villor, radhus och flerfamiljshus – från två våningar till höghus. En tredjedel av byggnadsbeståndet var småhus. Statligt subventionerade lån gavs för majoriteten av de småhus som uppfördes under 1970-talet.

Utformning och materialval

Under rekordåren uppfördes friliggande villor, parhus, kedjehus och radhus. Byggnaderna var i 1-plan, 1 1/2-plan och 2-plan med eller utan källare. Man byggde även souterränghus.

Villa med mörkgrön övervåning, vitputsad nedervåning.

Souterränghus i kvarteret Pysslingen, Gustavsberg.

Grund

Grundläggning med platta på mark var dominerande under 1960- och 70-talen bland gruppbyggda småhus. Betongplattan göts på ett lager makadam. En förbättrad konstruktion (betonghålstenen ersattes av lecasten) gjorde det möjligt att använda källaren som bostadsrum/gillestuga.

Stomme

Mobila kranar möjliggjorde hanteringen av större byggnadselement. Med det ökande byggandet ökade också marknaden för förtillverkade element. Flera småhustillverkare sålde "volymelement" av trä, våningshöga ytterväggelement var vanligast. Under slutet av 1970-talet började monteringshusbranchen tillverka allt större byggnadselement och en ny typ av isolering introducerades, mineral- eller glasullsisolering. Fasadens spontade panel ersattes med olika typer av skivmaterial. Byggnadsmaterialet sammanfogades genom limning eller med spikmaskiner.

Fasad

Under 1960-talets början dominerade rött och gult tegel som fasadmaterial. Och den vita kalksandsstenen, det så kallade mexiteglet, blev populärt. Under de följande åren varierades fasaderna med en mängd varianter där tegel och träpanel kombinerades på olika sätt. Ett vanligt återkommande karaktärsdrag är att såväl gavlar som fasader kläddes med tegel, medan gavelspetsen utfördes i träpanel, för att på så sätt markeras som ett lättare element. Trenden avtog under 1970-talet för att i stället ersättas av fasader där tegel och träpanel kombinerades. Därefter tog den traditionella träfasaden åter över i hela landet. Trä målades ofta i rött eller brunt.

VIllagata

1 ½-planshus med långsidor av gult tegel och med panelklädda gavlar.

Tak

Under 1960- och 70-talen ersattes det traditionella takteglet av betongtegelpannor och takpapp. Under 1970-talet fick nästan hälften av alla nya småhus takpappbelagda yttertak. Därefter blev betongpannor, asbestcementskivor och plåttak vanligare. Hälsoriskerna vid tillverkning och bearbetning av asbestcementprodukter ledde till att materialet förbjöds 1978. Taken var oftast tegelröda, bruna eller svarta.

Villagata

1½-planshus med gavel mot gatan, bottenvåning av tegel och panelklätt gavelröste.

Fönster

Fönstren var ofta kvadratiska enluftsfönster av trä, med eller utan vädringsruta. Vanligt var att placera fönstren som ett horisontellt band längs fasaden. Under 1960-talet introducerades fönster med en smal separat ventilationsbåge. Under 1970-talet blev det åter populärt med spröjsverk som indelning av stora glasytor och kravet på energisnålare byggnadssätt bidrog till att fönstren gjordes mindre. Fönstren placerades ofta omedelbart under takfoten som var tämligen kraftig. Vid vardagsrummet kunde fönstren vara sammanförda i en grupp med låg fönsterbröstning och terrassdörr. Entrédörren var ofta påkostad och utförd i teak med sidoljus.

Karaktäristiska detaljer

  • Rationellt byggande
  • Utrustningsnivån "fullt modern" centralvärme, wc, badrum och ett modernt kök
  • Uppvärmning av husen skedde fram till oljekrisen 1973 främst med olja och el. Därefter skedde uppvärmning främst med el, direktverkande eller vattenburen. I samband med detta blev det ovanligare med källare.

Varsamhet och goda råd

Från oljekrisen 1970-talet och framåt har många äldre småhus tilläggsisolerats utvändigt, med ny fasad och nya fönster. Det är en kostsam metod och för att spara energi behövs sällan så omfattande byggnadstekniska åtgärder. Det tar dessutom lång tid innan en tilläggsisolering blir lönsam och uppvärmningskostnaderna minskar så pass att vinsten motsvarar kostnaderna för tilläggsisoleringen. Det är ett stort underhåll som väntar miljonprogrammets byggnadsbestånd eftersom det uppfördes så mycket på kort tid.

  • Respektera husets byggnadsstil. Undvik främmande tillägg.
  • Sträva efter att bevara alternativt återställa husets ursprungliga färgsättning.

Uppdaterad den