Näringsliv

Tre TEKO-anställdas minnen

Artikeln Textilindustri är skriven av Jenny Moström, Föreningsarkivet i Värmland.

Texten i sin helhet

Moström, Textilindustri


Texten i korthet

I boken "TEKO – historik från Värmland" finns ett antal inspelade intervjuer som speglar arbetet inom textilindustrin. Här är tre exempel:

Ivar Münnich, vars morfar var Nissen Felländer, grundare och ägare till AB Värmlands Trikåfabrik, anställdes i början av 1950-talet som VD på företaget AB Bergson & Söner, då ägt av Samuel Bergson, son till företagets grundare Benzion Bergson. Münnich övertog företaget tillsammans med tio tjänstemän.

Tunga ytterrockar var Bergson & Söners storsäljare. Företaget var känt för att leverera kläder av mycket god kvalitet men enligt Münnich fanns det ”oändligt många tillskärare” i företaget. De hade hög status i branschen och arbetade iklädda väst och vit skjorta.

Münnich insåg vikten av rationaliseringar. På ett år, 1952, minskades personalstyrkan på AB B. Bergson och Söner från 300 anställda till 200 - med oförändrad produktion.

Men tiderna förändrades. Folk fick andra vanor. Man satt hemma framför tv-apparaterna. Fritidskläder blev vanliga. Det fanns inte ett behov av att vara lika snyggt klädd, vare sig hemma eller på jobbet. Ytterligare rationaliseringar följde. 1965 lades damavdelningen ner. 1970 stängdes fabriken.

1952 anställdes Iris Samuelsson på AB Värmlands Trikåfabrik, 37 år gammal. Inga särskilda kvalifikationer krävdes. De flesta anställda var kvinnor. De få männen arbetade på lagret, i verkstaden eller som maskinister.  På fabriken syddes dam- och herrunderkläder, träningsdräkter och pyjamasar. Arbetet var slitsamt.

Iris började engagera sig fackligt och blev så småningom ordförande i fackföreningen. 1952 låg sömmerskelönen på fabriken på 98 öre per timme, ackordsgenomsnittet låg strax över två kronor, men alla anställda var med i facket.  

Stina Torén anställdes som sömmerska på Bergson & Söner 1936. Efter sin första arbetsdag hade hon tjänat 2 kronor och 52 öre. Nålarna och syringen, som behövdes för arbetet, fick hon själv bekosta.

1939 blev Stina mamma. När hon skulle börja arbeta igen tog hennes föräldrar hand om sonen. När han fyllt två år fick han komma till barnkrubban på Vasagatan 5 på Herrhagen.  Att barnkrubban var stängd två månader varje sommar skapade problem för en ensamstående mamma. Hon försökte få hjälp av Frälsningsarmén men fick till svar att de ”inte tog emot barnkrubbans barn”.

- Det är inte barnkrubbans barn, det är mitt barn, sa Stina, gick därifrån och grät.

Hon började senare som tillskärerska på A.W. Anderssons Trikåfabrik på Sundsta. Fabriken hade stickeri i källaren och arbetet med att bära ned 25-30 kilos packar var tungt. Hösten 1950 blev hon sjuk. Från sjukkassan fick hon 3 kronor per dag plus 50 öre per dag för sonen.

När Stina Torén återvänt till sitt arbete, möttes hon med kyla. En tid senare blev hon avskedad på grund av ”att orderbrist förelegat och att Fru Torén vägrat utföra vissa arbetsuppgifter.” Den verkliga anledningen till avskedandet verkar istället ha varit att hon var med i facket och försökte organisera sina arbetskamrater. Ett protokoll finns bevarat.

En ny anställning, nu som tillskärerska på AB Värmlands Trikåfabrik, följde. Där blev hon fackligt engagerad och blev kvar till 1976 när hon gick i pension.

Uppdaterad den