Tingvallastaden utgör Karlstads stadskärna. I söder är området avgränsat av järnvägen, i öster Pråmkanalen. I väster och norr utgör Klarälvens östra och västra gren gränserna.
Tingvallastaden består av stadsbebyggelse i slutna kvarter. Gatusträckning och tomtindelning följer i stort den stadsplan som fastställdes efter stadsbranden år 1865. I väster (kvarteren Laxen, Almen och Gäddan), men även i norr (kvarteret Udden), finns friliggande villabebyggelse. I nämnda kvarter finner man också en rad byggnader som klarade sig undan den stora stadsbranden. Dessa byggnader är i dag byggnadsminnen och visar något av hur det gamla Karlstad såg ut.
Den östra delen av Tingvallastaden präglas av grönområdet Frödingsparken med de gamla lasarettsbyggnaderna och närheten till pråmkanalen. Sandgrundsudden utgör Tingvallastadens norra spets, även här finns ett viktigt grönområde, Museiparken. På udden ligger Värmlands museum, det forna danspalatset Sandgrund och stadsbiblioteket. Mitt i Tingvallastaden är Stora torget placerat i öst-västlig riktning. Intill torget finns institutionsbyggnader som rådhus, banker och gymnasium. Dagens handelscentrum finns strax söder om Stora torget, längs Drottninggatan, vilken löper parallellt med torget.
Handelsplatsen Tingvalla har medeltida ursprung, liksom sjöfarten på Vänern. Det första skriftliga omnämnandet av platsen är från år 1290. Av transport- och handelsskäl var läget vid Klarälvens mynning i Vänern strategiskt. År 1584 grundades staden och fick namnet Carlstad, efter sin grundare Carl IX (då hertig Karl). Hertigen hade sin kungsgård på Lagberget och utöver den fanns ett 40-tal hushåll i området. En stadsplan från år 1646 visar några oregelbundna kvarter kring dåvarande kyrkan, torget samt den västra älvgrenen. Kyrkan låg då nere vid Stora torget, vilket på den tiden hade en nord-sydlig sträckning.
Karlstads läge vid vattnet har gjort sjöfart till en stor del av stadens försörjning. Stadens viktigaste inkomstkällor har varit just transporter på Vänern, tull, fiske och jordbruk. Värmland var under 1700-talet Sveriges främsta järnproducent. Vid Hamntorget fanns hamnen och järnvågen där järnet från bruken vägdes innan det skeppades vidare till Göteborg. Hamnen i staden låg vid den här tiden vid det nuvarande Residenstorget.
Under första hälften av 1800-talet expanderade trävaruexporten. Mellan Klarälvens östra gren och Vänern grävdes Pråmkanalen, färdig år 1838. Karlstads nya hamn: Inre hamn, anlades sedan under åren 1858-1861.
Karlstad blev residensstad år 1779 och länsstyrelsen hade sina lokaler i och intill rådhuset. År 1646 blev Karlstad stiftssäte och sedan år 1680 har kyrkans superintendenter (en form av biskop) bott på platsen för den nuvarande Biskopsgården, vilken uppfördes i slutet av 1770-talet. Enlig berättelser överlevde byggnaden branden år 1865 på grund av de stora almar som omgärdar huset. Ett regn under eftermiddagen bör också ha bidragit.
År 1719 ödelade en stadsbrand det då bara 135 år gamla Karlstad. Efter branden återuppfördes många byggnader på sin tidigare plats men domkyrkan flyttades till Lagberget för att vara bättre skyddad vid eventuell brand eller översvämning. År 1730 invigdes den nuvarande domkyrkan och intill den anlades stadens kyrkogård (denna slutade användas av sanitära skäl vid sekelskiftet 1700-1800). Den största och sista stadsbranden den 2 juli år 1865 ödelades nästintill hela Karlstads stadskärna. Bara några få hus klarade sig, bland annat de byggnader som nu är byggnadsminnen vid Älvgatan. De låg vid tiden för branden i stadens utkant.
Efter branden utarbetades en ny stadsplan med syfte att göra staden brandsäker. En tävling utlystes för att få fram den bästa lösningen, men inget av de inkomna förslagen var bra nog. Slutligen gjorde stadsplanekommittén en egen plan, inspirerad av de inkomna förslagen. Basen var en modern rutnätsplan med breda gator och stora tomter, husen skulle uppföras i sten eller reveteras (puts på trästomme). Kring Stora torget, som nu placerats i öst-västlig riktning, byggdes rådhus, frimurarehus och läroverk. Intill uppfördes residens och stadshotell. Parallellt med att göra staden brandsäker ville man också göra den ljus och prydlig. Redan i december år 1865 fastslogs den nya planen av regeringen och bara två år senare var stadsbygget så långt gånget att huvudgator och torg kunde stensättas.
Knappt 20 år efter stadsbranden hade antalet invånare i Karlstad ökat från 4700 till 7500. Omkring 3 000 personer bodde i själva Tingvallastaden och de andra i intilliggande förstäder som Herrhagen, Kvarnberget och Viken. Järnvägen som kom till Karlstad i slutet av 1860-talet medförde ett stort uppsving för handeln och näringslivet. Karlstads Mekaniska Verkstad, grundat år 1860, var det största industriföretaget i staden.
Det var skillnad i klass och boendestandard mellan de boende i centrum och folket i förstäderna. Elektricitet, vatten och avlopp fanns ännu inte för hushållsbruk, den gas som kom från gasverket gick främst till gatubelysning i Tingvallastaden. Klarälven fungerade både som vattenreservoar och för tömning av latrin. År 1893 infördes ett nytt adressystem i Karlstad. Alla Tingvallastadens gator fick namn och nummer. I förstäderna användes fortfarande beteckningar som t.ex. Klara 20. Samma år fanns drygt 9 000 invånare i staden. Befolkningen hade ökat mest i förstäderna som bestod av oreglerad trähusbebyggelse. På Kvarnberget bodde ungefär 800 personer i 90 hus.
De centrala delarna av staden präglades av kringbyggda stenhuskvarter runt torget och i övrigt av trähus. Träbebyggelsen var inte uppförd i slutna kvarter eftersom krav på brandvägg mellan husen uppkom om de skulle byggas ihop.
I slutet av 1800-talet växte industrier upp utanför stadskärnan. Den till ytan största byggnaden var Karlstads Mekaniska Werkstad (KMW) på Herrhagen. Även folkrörelsens byggnader, liksom vattenverk och vattentorn förändrar stadsbilden.
År 1905 inträffar en viktig händelse i Karlstad, unionsupplösningen mellan Sverige och Norge. De norska delegaterna bodde på Stadshotellet och unionsupplösningen skrevs på i Frimurarlogens lokaler vid Stora torget. Vid den här tiden fanns även biografteater i staden och stenhusen hade börjat byggas i fler än två våningar. Industrialiseringen hade fått ordentlig fart i början av det nya seklet vilket även lett till en kraftigare befolkningsökning. År 1908 bodde 16 000 personer i Karlstad samt de inkorporerade områdena. Vid samma tid uppfördes regementet, sjukhuset och Yttre hamn.
Knappt 20 år senare hade befolkningsmängden ökat med 3 500 personer och Karlstad hade förvandlats från trähusbebyggd småstad till en stenstad med högre och tätare bebyggelse. Exempel på detta är Posthuset och Hotell Drott. Kring Biskopsgården och i kvarteren Laxen, Almen och Gäddan fanns, då som nu, stadens enda centrala villabebyggelse. I närheten av Biskopsgården uppfördes Värmlands museum, ritat av Cyrillus Johansson. I centrala staden byggdes också två frikyrkor: Tabernaklet och Betlehemskyrkan.
Under 1950- och 1960-talen revs i Karlstad, liksom i många andra svenska städer, en stor del av den äldre bebyggelsen. I centrum var rivningsivern extra stor längs Drottninggatan och kring Stora torget. Övergången från trästad till stenstad var definitiv. Den stora inflyttningen från landsbygden ställde höga krav på bostäder. Det revs och byggdes nytt i de befintliga områdena, samtidigt som helt oexploaterade ytor bebyggdes.
En rad skolor uppfördes för att försörja de nya stadsdelarna. Intill Värmlands Museum placerades Restaurant Sandgrund. I början av 1960-talet byggdes också Löfbergs kafferosteri och Ahlmarkshuset, näringslivets höga och karaktärsskapande byggnader. I Tingvallastaden finns i dag en blandad bebyggelse med dels äldre, bevarad bebyggelse från tiden före och efter stadsbranden år 1865 och dels modernare hus från 1900-talets olika epoker.
Sidan uppdaterad: 2024-09-10