Trädbarn. Visare/sökare. Ensamräv och- Musselsång
Konstnär: Emma Kronvall
Teknik/material: Brons och aluminium
År: 2019
Adress: Museigatan
Om resor, träd, längtan och vemod
För Museigatans gestaltning har konstnären Emma Kronvall utgått från temat - Flottning och Klarälven. Idéerna har rört sig kring träden och deras resa på väg ut ur skogarna; idén om att ryckas upp med rötterna för att flottas/färdas mot det okända, och i slutändan att transformeras som råvara till någonting helt nytt.
De fyra skulpturerna är som tredimensionella dikter eller sånger som handlar om träden, skogen, människorna och platsens historia och mytologi. Verken har formats av tankar kring hur naturen och människan förhåller sig till varandra. Skulpturen Trädbarn är besläktat med skogsrån och knytt. Den stora musslan gömmer alla de sånger och dikter som handlar om älven, historien och landskapet. De utsträckta händerna och trädgrenarna söker en plats för att slå rot. Den ensamma räven blev hemlös när skogen blev till timmer, nu spanar den efter den skog som flytt.
Trädbarn
Det blundande och drömmande barnet sitter i skräddarställning på marken och tycks blicka inåt. Barnets armar och händer är förvandlade till grenar. Grenarna har slagit rot och dess rötter går djupt ner i marken. Barnets hela väsen andas drömsk stillhet och frid, ansiktet är avslappnat och mjukt, en antydan till leende syns krusa munnen.
Barnfiguren är som ett utsnitt ur en dröm eller saga. I drömmen har armarna blivit till trädgrenar, en del av naturen. Barnet är hälften människa, hälften träd. Det är både en blinkning till storskogen och gamla folksagor om skogens märkliga, trolska invånare, och till dagens Transformers och superhjältar. Transformers-figurerna kan förvandlas och veckla ihop sig till bilar, motorcyklar eller robotar. Detta är ett barn eller sagans invånare som känner naturens innersta väsen och som genom sina gren-armar är del av det nätverk av sammanlänkande rötter som dagens forskning visar att träden är förbundna med, det så kallade ”wood wide web”.
Barn i sagornas värld är ofta metaforer för nytt liv och nya möjligheter. Ett frö som gror och slår rot; ett nytt träd, en ny framtid. Inte sällan är sagornas barn även särskilt sensibla för knytt och väsen. De blir en länk mellan världarna. Denna lilla figur låter oss inte veta sin natur, det är upp till oss som betraktare att fundera kring om vi ser ett skogens naturväsen, ett sovande barns dröm eller en fantasibild.
Visare/sökare
Två parallella trädstammar har mänskliga händer upptill och nedtill. Händerna som ligger an mot marken balanserar träden likt rötter, men ändå är händerna inte rötter. Inte än Fingertoppar och fingrar söker efter en plats att slå rot på. Händerna som sträcks uppåt söker även de, fastän i en annan riktning, ett annat element. De känner vart vindarna blåser, var det finns lä och skydd, sol och värme; vinkar och tecknar, sträcker sig mot andra händer. De vänder sig kanske också till en högre makt, till vädergudar eller trädgudar, för att fråga om råd och vägledning.
Att vara i rörelse likt det flottade timret, att befinna sig på resa. Trädstammen på Klarälven eller människan som söker sin hemvist. Ett tillstånd av att ha lämnat sina rötter (rent bokstavligen vad gäller träden) för att söka efter en ny plats och sammanhang. Men det är även en bild av händer som arbetat med flottningen och träden, som byggt hus av dem, verktyg och redskap, som byggt Karlstad. Som känner träets historia och ursprung och som med kunniga händer låter träden förvandlas till att bli något helt nytt.
Ensamräv
Där skogen har avverkats blir det ett tomrum. Floran och faunan på platsen påverkas och måste anpassa sig till en ny slags natur och nya förutsättningar. Många djurslag blir berövade sin naturliga hemmiljö när skogen skövlas och byter skepnad till öppna gläntor eller stora kalhyggen med rubbade ekosystem. Skalbaggar och andra insekter som bott i, eller levt på träden försvinner. Fåglarna som ätit småkrypen får söka sin föda någon annanstans. Djuren som haft sina lyor vid trädens rötter eller bon i dess kronor står utan sina boplatser, blottade för större rovdjur och sårbara när de inte längre kan hitta mat och skydd för sig själva eller sina ungar. Den ensamma räven följer älven och de flottade trädens resa och hoppas att de leder honom hem. Räven sitter allena och vilse invid älven och spanar efter sin skog och sitt bo. Kan älven leda honom till en ny skog där han kan slå sig ner? Eller är hans öde att bli ett av de djur som anpassar sig till ett liv i staden? Ensamräven har hittat ett tillfälligt skydd i en papperspåse. I denna sitter han nu och spanar, uppmärksam och koncentrerad på lurande faror i en obekant miljö. Men rävar sägs ju; åtminstone i sagans värld, vara listiga och påhittiga. Ensamräven kanske snart har omformats från en skygg skogsvarelse till att bli en slick city-räv?
Skissen till Ensamräv, det så kallade skulpturorginalet, ingår i samlingen på Skissernas museum i Lund.
Musselsång
En stor målarmussla har sköljts upp från älven och funnit sin plats här. Ur musslan sticker det ut en lång silvrig tratt som är vänd mot vattnet. Måhända saknar musslan sitt tidigare element och lyssnar med tratten mot älvens brus. Eller lyssnar den på de nya ljuden; trädens sus, fåglar, människor som går förbi och småpratar? Staden är en helt ny värld att upptäcka om man tills alldeles nyligen befunnit sig i älvens djup. Tratten är ett mänskligt redskap för kommunikation och musicerande. I den kan man både lyssna och tala. Även snäckor och musslor kan förmedla sig. Lägg örat till en snäcka och hör däri havets röst. Snäckor och musslor på land eller verkligt gamla sådana behöver en tratt för att höra ordentligt, och kanske för att göra sig hörda? Här försiggår en kommunikation eller musik mellan musslan, oss och vattnet som vi kanske inte förstår eller uppfattar, men kanske förstår vi musselsången om vi tar oss tid att lyssna i tratten?
Om konstnären
Emma Kronvall (född 1976) är verksam och bosatt i Stockholm. Hon har examen från Konstfack inom keramik och glas, samt från Capellagården och Kristianstads Konstskola. Kronvall har haft separatutställningar på bland annat Tjörnedala Konsthall, KKAM Höganäs och Teatergalleriet i Uppsala. Hennes teckningar och skulpturer handlar många gånger om livets skörhet och ensamhet; att söka kontakt eller att avskärma sig.
Adress
Museigatan.