Anna Lidberg

Feriearbetaren Imme intervjuar den värmländska konstnären Anna Lidberg (född 1984, Skoghall, numera boende i Stockholm).

I bland annat din utställning "Utsikter mot undergången” har du använt bilder och filmer från Värmland. Du har även ställt ut mycket i Värmland, till exempel "Håll om mig” (Kil) och "Tack mödrar” (Karlstad). Skulle du säga att ditt värmländska ursprung har påverkat ditt skapande?

Ja, jag tror att jag är påverkad av att komma från Värmland. Både på så sätt att det finns en stark självbild i Värmland, där man värnar om arvet efter till exempel Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding och håller den ganska folkliga kulturen högt.

Men också på så sätt att landskapet är ett slags periferi till de större städerna i Sverige. Man är lite på kanten och agerar utifrån den positionen, både genom att skapa sitt eget centrum i landskapet och genom att förhålla sig till andra platser. Det har påverkat mig och gör det fortfarande. Mest tycker jag om den positionen, att komma från en plats med stark självbild. Naturen i Värmland präglar min konst väldigt mycket. Jag längtar alltid lite efter mina favoritplatser i skog och vid sjö när jag är på andra platser.

Kan du beskriva känslan du känner som får dig att skapa konst?

När det är som allra bäst så känner jag ett fantastiskt driv och längtar till min ateljé för att jobba vidare. Det brukar vara när jag ganska nyligen kommit in på ett nytt spår, börjat med en ny serie verk eller utforskar nya material. Just materialexperiment och olika försök med skulpturala element, ljus och video är det allra roligaste. Jag funderar på olika saker som jag vill prova och sedan försvinner jag in i en process för att testa mina idéer och för att få fram saker som jag tycker blir intressanta, vackra, stämningsfulla eller på annat sätt lyfter det jag försöker komma åt med verket.

Om vi återgår till ”tack mödrar…” har jag hört det beskrivas som att det är en hyllning till de kvinnor som kom före oss och ett tack för allt de gjort för oss (bland annat rösträttsrörelsen). Hur ser du på din och kvinnors roll idag? Kommer dagens kvinnor också bli ”mödrar” i framtiden?

Det stämmer att jag framförallt syftat på tidigare generationers kvinnokämpar i mitt ”tack”. Jag har ju hämtat citatet från en känd feministisk sång (Befrielsen Är Nära) skriven av numera legendariska svenska feminister där de önskar sig ett tack från framtidens döttrar (eller söner för den delen). I mitt verk hörsammar jag deras önskan och skickar ett tack bakåt i leden - till dem och till kvinnor innan dem. Jag tycker att det är mycket viktigt att inte glömma bort dem som kommit före oss, eller historien över huvud taget. Vi har mycket att lära av tidigare kamper och mycket att vinna på att lägga till snarare än att agera som om ingenting har gjorts tidigare när vi protesterar mot orättvisor idag.

Jag hoppas innerligt att framtida kvinnor ser tillbaka på oss och tycker att det vi gjorde var
viktigt. Jag hoppas såklart på ett jämlikare samhälle i framtiden, och att våra döttrar ska slippa orättvisor som vi behövt tampas med.

”Och gnistorna från er får mig att brinna” är en utställning som du tillägnat kvinnliga kollegor och innehåller broderade citat av Tove Jansson, Selma Lagerlöf och Moa Martinson. På vilket sätt inspireras du av de här kvinnorna?

Jag har älskat att läsa Selma Lagerlöf och Moa Martinsson. Deras verk har påverkat mig mycket ända sedan jag var barn. De har på ett fantastiskt sätt målat upp världar som jag fått lov att gå in i och de har också haft väldigt levande kvinnoporträtt som slagit an i mig även om de är skrivna för längesedan. Moa Martinsons skildringar av kvinnor i arbetarklassen är fortfarande ett slags bokmärke som jag använder för att orientera mig i historien. Selma Lagerlöfs sätt att måla upp miljöer, landskap och berätta skrönigt och storslaget skapar en stämning som inspirerar mig när jag ”bygger” stämningar. Utöver detta så är Selma, Moa, Tove och de andra imponerande personer som vågat gå mot strömmen i sin tid.

Jag har iakttagit tre huvudsakliga element i flera av dina utställningar - natur, kvinnor, rädsla/osäkerhet. Kombinerat natur och kvinnor i Okeanides, naturen och rädsla i Utsikter mot Undergången. Men hur tänker du om kombinationen kvinnohistoria och rädsla/osäkerhet? Hur tror du det kommer se ut att vara kvinna i framtiden?

Jag är ganska orolig för hur den närmaste framtiden kommer att se ut. Det finns en bakåtsträvande strömning just nu där en del av våra framsteg för ett jämlikare samhälle knuffas tillbaka. Vi ser också att fascistiska idéer och strömningar inte längre är särskilt ovanliga bland vanligt folk, utan blir mer och mer vedertagna. Jag är rädd att människor har blivit för bekväma med vad de har och därför inte värnar om att akta den sköra demokrati som andra har kämpat för att vi ska få. Det är bland annat därför jag gärna lyfter fram saker ur historien. För att vi inte ska glömma. När det kommer till kvinnohistoria försöker jag samtidigt stärkas av att mycket har hänt, även under det senaste decenniet, och att vi har gjort otroliga framsteg. Vi får fortsätta att bredda utrymmet för kvinnor, både för att skapa plats och för att tillåta många sätt att vara kvinna på. Jag tycker att det just nu pågår en konservativ strömning där bland annat amerikansk kultur genom sociala medier har färgat bilden av vad som förväntas av unga kvinnor. Vad de inte tillåts göra eller inte vara, och hur de ska förhålla sig till män. Det tror jag har blivit värre från hur det var när jag var ungdom, och jag hoppas att vi ska kunna röra oss i en annan riktning framöver.