Herrhagsskolan - kvinnosjukhus

1945 anlände de första av cirka 300 kvinnor till Herrhagsskolan i Karlstad. Kvinnorna var judinnor som har blivit räddade från koncentrationslägret Bergen-Belsen. Det tog bara 100 timmar att ställa om skolan till sjukhus. Man räddade kvinnorna med aktionen Vita Bussarna. Text feriearbetaren Ellis.

26 juli 1945 klockan 13:24 anländer de första kvinnorna av cirka 300 till Herrhagsskolan i Karlstad. Majoriteten av kvinnorna var polska judinnor som blev evakuerade från koncentrationslägret Bergen-Belsen. Kvinnorna anlände med tåg till Vasagatan, vissa av kvinnorna var så pass sjuka att de behövde bli körda i ambulans upp till skolan, medan andra kunde gå själva. Beslutet att göra om herrhagsskolan till ett belastnings sjukhus gjordes eftersom skolan inte låg mitt i centrum men var lättillgängligt för tåg och ambulanser. Man kunde också spärra av skolan med höga staket med taggtråd för att minska risken för spridning av tuberkulos och tyfus, vilket var sjukdomarna som flera av kvinnorna led av. Omställningen från skola till sjukhus tog bara 100 timmar efter att medicinalstyrelsen beordrade omvandlingen.

Det här var första gången Sverige har hjälpt så många flyktingar, cirka 27 000, och det har inte hänt sedan dess. Aktionen för att rädda fångarna kallades för Vita Bussarna. Man gjorde om bussar med utrustning för sjuktransport, målade dem vita med ett rött kors och den svenska flaggan. Man genomförde det här uppdraget både för att hjälpa sina grannländer, men även för att minska belastningen för evakueringslägren. Sverige köpte byggnader i Budapest för att kunna hushålla de räddade fångarna i väntan på att bli transporterade till Sverige. I första hand ville man rädda skandinaviska fångar, men det blev ganska snart även judinnor som räddades.

När kvinnorna anländer till skolan är de mycket sjuka och traumatiserade. I journaler beskrivs det hur flera av kvinnorna är svåra eller till och med omöjliga att behandla. Vissa beskrivs som våldsamma och några av dem är okontaktbara. Det här skrivs aldrig om i några tidningar, troligen eftersom man värnade om att skydda kvinnornas integritet. Lokalbefolkningen var väldigt nyfikna på vad som pågick på Herrhagsskolan och det samlas folkmassor utanför, med bland annat journalister som både vill visa medlidande men också få reda på vad som händer. Några av Karlstadsborna vill prova att använda sin skoltyska med kvinnorna och försöker då få kontakt med dem. Man vädjar senare om att skänka bistånd till de sjuka kvinnorna. Redan den 27 juli, dagen efter ankomsten, samlade man in gåvor som bestod av böcker, godis och små saker att pyssla med.

När kvinnorna började bli friska behövde man hitta en lösning för vad som skulle hända efter att de lämnade sjukhuset. Vissa av de polska kvinnorna som ville resa tillbaka till sitt hemland förflyttades till ett uppsamlingsläger där de försågs med nödvändigheter såsom skor och kläder för att sedan ta sig tillbaka till Polen. Målet var att försöka återförena kvinnorna med eventuellt överlevande anhöriga, men det var ofta svårt. Kvinnorna fick under sin vistelse på herrhagsskolan 25-50 öre om dagen och de kunde sedan betala för att få hjälp att leta efter någon anhörig. Man vet tyvärr inte mycket om kvinnorna som spenderade tid på herrhagsskolan. Ca ett tjugotal stannade i Karlstad en längre tid, medan andra flyttade till andra länder. Man vet om en av kvinnorna som flyttade till Brasilien och skrev en bok om sitt liv. 16 av kvinnorna dog på Herrhagsskolan och de är nu begravda på den judiska begravningsplatsen i Karlstad.

Källor: Christer Mattson, Till Herrhagen klockan 13:24 (2008)