Alice sommar hos oss

Säg hej till 18-åriga Alice Lind, en av cirka 500 duktiga sommarvikarier inom vård och omsorg. Alice läser vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet och kombinerar studierna med arbete i hemtjänsten på enhet 12. Inspirationen till att arbeta inom vården kom redan som liten när hon brukade titta på teve-serien Syrror.

Vad var det som fick dig att söka dig till det här jobbet?

Det var ganska självklart eftersom jag läste vård- och omsorgsprogrammet. Men jag har alltid velat jobba med inom vården sedan jag var liten, när jag brukade titta på teve-serien Syrror. Jag har gjort praktik på hemtjänsten, trygghetsboende och inom psykiatrin. Det jag fastnade för var hemtjänsten, det är lite mer action här och man är alltid på väg någonstans. Så jag började jobba här direkt jag fyllt 18 tidigare i februari i år

Vad är det bästa med ditt jobb?

Att jag får träffa så många olika årskullar, vi har ju omsorgstagare som är barn och de som är 100 år. Jag kan tycka om rundorna när vi bara ger medicin, då får jag träffa så många olika människor under en dag. Men jag tycker om också om rundorna när vi är hos samma person flera gånger om dagen, det har också sin charm.

Hur kan en vanlig arbetsdag se ut?

I början av passet så har vi 20 minuter på att läsa in oss på våra omsorgstagare. Det kan exempelvis vara att få reda på att någon har ramlat och är trött och behöver lite extra omvårdnad. Sedan åker jag runt till våra omsorgstagare och hjälper till med som behövs. Hos någon kan det vara att hjälpa till med dusch och hos en annan med mat.

Vilka lärdomar och erfarenheter har ditt arbete gett dig?

Att alla är olika och vill göra på olika sätt. Till exempel när en make gått bort så vill vissa städa bort allt, medan andra vill ha allt kvar. Även två personer som har samma diagnos kan bete sig helt olika. Jag har också insett att äldre personer inte behöver vara grå och tråkiga, det är väldigt roligt och intressant att sitta och lyssna på deras livshistorier.

Vilken är den största utmaningen?

Det är att jag kan känna mig elak när jag måste lämna vissa personer, de blir så glada när vi kommer. Särskilt de som är ensamma men klarar sig bra själva, som vi bara är hos en kort stund. Det känns ledsamt att behöva lämna dem då. Det är också tufft att följa vissas sjukdomsförlopp, de blir ju som kompisar.

Har du några planer eller drömmar för framtiden?

Jag ska fortsätta att utbilda mig till undersköterska, sen vill jag nog utbilda mig vidare till sjuksköterska och kanske jobba akuten eller på larmpatrullen.