Från Påskön till Sandgrund

Sandgrund är en omtyckt och välbesökt udde i Karlstads centrum. Som namnet avslöjar var det till en början bara ett grund bestående av sand som Klarälven dragit med sig på sin färd söderut i Värmland. Platsen har under stadens historia bytt både skepnad och funktion inte bara en utan flera gånger.

Garvareland

När man idag går längst med Norra Strandgatan i Karlstads centrum är det lite svårt att förstå hur gatan fått sitt namn. Men ser man tillbaka på äldre kartor så avslöjas att här gick faktiskt strandlinjen mot älven en gång i tiden.

Under hundratals år tillhörde denna norra del av Tingvallaön garvarna, som beredde skinn på platsen. Här fanns hudar upphängda på slanor, trägolv byggda, stora kar nedgrävda för olika bad och väldiga högar av bark. Garvarna såg området som sin privata egendom trots att det tillhörde staden och de styrande kom då och då med förbud mot dessa högar men utan resultat. Barken tömdes i älven efter användningen vilket bidrog till att området fylldes upp och vattnet färgades brunt.

Vid den här tiden var det inte ovanligt att använda älvvatten som dricksvatten. Det bruna vattnet vid Garvareland avskräckte dock inte törstiga utan ansågs av många vara hälsosammare än det vanliga älvvattnet.

Agardhs påskö

”Clarelfven förändrar, såsom bekant är, mycket ofta sina stränder, bildar nya öar och förstör dem åter. Vid Carlstad delar den sig i tvenne grenar hvilka omgifva Tingwalla-ön, på hvilken staden är byggd. Vid början af den östra grenen, midtför Biskopshuset, har under en tid af 10 till 12 år en större holme uppkommit, som under flodtiden småningom blifvit allt mer och mer upphöjd, så att den slutligen alldeles uppvuxit öfver vattnet och numera äfven vid högre flod icke öfversvämmas”.

Detta skrev Carl Adolph Agardh i en uppsats införd i Botaniska notiser år 1849. Agardh var biskop i Karlstad men var också bland annat professor i matematik och botanik. Uppsatsen handlade om ett ovanligt växtfynd som Agardh gjord på holmen han kallade Påskön men som senare fick namnet Sandgrund.

Att älven förde med sig sand var inget nytt, man hade gjort många försök med muddringsarbeten för att kunna hålla sjöfarten igång. På 1830-talet hade staden satsat tusentals riksdaler på byggen av mudderpråmar. Men de blev inte använda som tänkt, de blev kvar på älvstranden och lämnades att ruttna. Det som skulle användas för att hålla borta sanden blev i stället en orsak till att mer sand ansamlades och är sannolikt en bidragande anledningen till att Sandgrund skapades.

Agardh som alltså bodde i Biskopsgården hade bra uppsyn över denna holme som växte sig större. Hans nyfikenhet för växtligheten som börjat spira på ön gjorde att han upptäckte en Salix Daphnoides, en Daggvide, som inte hade setts i Värmland tidigare. Dess frö måste ha färdats med älven ända från Norge där arten var känd, för att sedan fastna och lyckas slå rot.

1850 ansökte Agardh till de styrande i staden om att få arrendera den nyblivna ön i 50 år i syfte att plantera träd och andra växter som skulle kunna trivas. Hans ansökan godkändes men ön passade inte som odlingsmark på grund av sin magra sandjord, utan lämnades efter odlingsförsöken åt sitt öde.

Grundet bebyggs

Vid Karlstads stora stadsbrand 1865 blev Sandgrund i stället en tillflykt för de som bodde i norra delen av staden. Holmen räddade innevånarnas tillhörigheter undan branden, och antagligen räddade den också några människoliv i det snabba brandförloppet.

Efter branden blev människorna som ville bygga upp sina hus igen till en början hänvisade att göra det utanför området för den tänkta stadsplan som höll på att arbetas fram. Trots sitt läge, blev då till och med Sandgrund av intresse för byggnation.

1866 byggdes en tunnbinderifabrik, men den förstördes bara efter ett par år. Källorna går isär om det var genom en brand eller om det var vårfloden som var orsaken. Två norska byggmästare, varav den ene Gunder Andreas Monsen, hade kommit till Karlstad då det väntade gott om jobb under återuppbyggnaden av staden. De uppförde ett tvåvånings boningshus på den västra delen av Sandgrund, som vid vårfloden bara gick att nå med båt. Även en smedja byggdes under samma tid på östra delen av grundet men problem med den vattensjuka marken och återkommande översvämningar gjorde dem ohållbara att bruka.

På 1880-talet började man anlägga en park med dammar och kanaler men även den blev kortvarig då den förstördes under översvämningar på 1890-talet.

1890 invigdes högtidligt vattenverket som hade byggts på den östra sidan av Sandgrund. Stadsläkaren hade i flertalet rapporter påpekat farorna med att dricka från Klarälven. På grund av uppströms belägna industrier var den kraftigt förorenad och det missfärgade vattnet både luktade och smakade illa. Behovet av rent vatten hade varit en stor fråga under en längre tid, och det nya vattenverket förbättrade sannolikt invånarnas hälsa. Vattenverket byggdes senare ut. Här producerades dricksvatten ända fram tills 1956 då Sörmoverket invigdes. Det enda som idag återstår av verket är ett intag, strax bredvid cykelbron som går över till Sundsta.

För nöje och rekreation

I början av 1900-talet när sandgrundet växt sig större, fanns den så kallade Garvareådran, som skiljde Sandgrund från Tingvallaön med ett grunt vatten. När detta vatten frös till is på vintrarna var det en spännande men också farlig lekplats för skolpojkar. Ett nervkittlande nöje var att arm i arm i en lång rad skutta ut på den tunna isen och få den att gunga. Att efteråt sitta med blöta strumpor i skolan, eller i värsta fall behöva hem och byta om var inför skolkamraterna endast tecken på hjältemod.

Sandgrund, en central punkt för kultur i Karlstad

• Cyrillushuset med sin vackra vattenspegel byggdes 1929 för Värmlands museum att inrymma sina växande samlingar i och 1998 fick museet sitt nuvarande utseende.
• Sandgrund som idag inrymmer Lars Lerins permanenta konsthall byggdes 1960 som en restaurang och blev vida känt ända in på 1990-talet som ett danspalats där dansband spelade flera gånger i veckan.
• Garvareådran fylldes igen 1913 och 60 år senare byggdes på samma plats Bibliotekshuset som invigdes i december 1973. Karlstads bussterminal låg också en tid på samma plats men revs i samband med bibliotekshusbygget.

I vår tid används den norraste delen av Sandgrund till promenader, picknick och avkoppling men även festligheter som nationaldagsfiranden, konserter, eldfester och ljusshower. Men redan 1859 vid ett kungligt besök av Karl XV användes sandgrundet, som då bara var en liten ö, till ett ståtligt fyrverkeri och några år senare avfyrades åter igen fyrverkerier och kunglig salut under ett besök.

Sandgrund som formats av sand som älven drivit med sig tillsammans med invånarnas ihärdiga framåtanda och arbete, är idag en permanent del av stadsbilden. Den fortsätter vara en självklar och betydelsefull plats för Karlstad.

Källor:
Carlstads historia omfattande de femtio åren närmast före stadens brand 1865, C E Nygren, 1914.
Karlstads brand 1865 och stadens senare historia, C E Nygren, 1915.
Sandgrund - ett bidrag till Tingvallaöns historia, C E Nygren, 1925.
Det gamla Carlstad, Mats Ronge, 1958.