Katastrofer och orostider

Katastrofen var ett faktum - men hur uppstod den stora branden?

Artikeln Elden är lös! är skriven av Olle Nilsson, arkivpedagog på Värmlandsarkiv.  Artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften Värmländsk kultur nr 3-4 2015.

Texten i sin helhet

Nilsson, Elden är lös!


Texten i korthet

Den 2 juli 1865 var en varm sommarsöndag. Många Karlstadsbor hade gått till kyrkan, men de som inte hade gått dit utan befann sig på gatorna i stadens centrum kunde vid pass klockan 11.20 se hur en rökpelare steg upp bland husen. Snart stod det klart att det var i bagarmästare Ericsons lokaler det brann.

Sedan gick det snabbt. Stadens brandkår var illa rustad materiellt sett och invånarnas försök att släcka elden var förgäves. Så gott som hela Karlstad lades i ruiner. Cirka 5 000 människor blev hemlösa.

Men vad var det som orsakade den förödande eldsvådan som alltså hade startat i bageriet? Misstankarna riktades mot två lärlingar. Olov Nilsson hade burit in ved, som han lagt framför ugnen. Carl August Ljunggren hade senare tagit ut vedträn som legat på tork i ugnen och lagt dem i närheten. Kan det ha orsakat branden? 

Men frågetecken kvarstod. Under en timmes tid efter det att Ljunggren tagit ut veden hade det varit folk i bageriet. Ingen hade sett det ryka från veden.

Den som senast var där, bara tio minuter innan elden tog fart, var Olov Nilsson. Han greps och sattes i häkte.

Senare kom vittnesuppgifter om att det funnits råtthål i golvet framför ugnen. Inför Rådhusrätten medgav Ljunggren att han känt till det och att han tidigare sett eld komma ur ett av råtthålen, sedan glöd från pannan fallit ner i hålet. Han hade släckt elden genom att hälla en hink vatten över lågorna. Bagare Ericson hade fått veta vad som hänt och täckt över hålet närmast pannan med en plåt.

Ljunggren blev den som pekades ut som skyldig. Han dömdes för vårdslöshet och försummelse till 100 riksdaler i böter för att han lämnat den ”brunska” veden på golvet och gått därifrån.

Men en obesvarad fråga kvarstår. Vad visste bagarmästare Ericson? Rådhusrätten trodde på honom när han sa att han inget visste om sättet att torka veden, trots att gesällerna sa att han väl kände till det.

Kanske spelade det in att domaren, rådman Nygren, själv var bagare och hade haft Ericson som gesäll? Han hade även samtyckt till att Ericson fick sitt mästarbrev.

Kanske var det enklare för magistraten att skylla på en ”vildsint” bagargesäll än en aktad man i staden? 

Har du synpunkter på den här sidan, tar vi tacksamt emot dem. Fyll i formuläret nedan och dina synpunkter skickas till ansvarig för sidan. Om du anger din e-postadress kan vi ge återkoppling. Tack för att du hjälper oss att skapa en bättre webbplats.

Uppdaterad den