Kultur, idrott, fritid och utbildning

John Owen, mannen bakom Sandgrundssuccén

John Owen

Artikeln John Owen - den excentriske engelsmannen... är skriven av Gunvor Nyman, journalist Karlstad.

Texten i sin helhet

John Owen - den excentriske engelsmannen...

Texten i korthet

Restaurang Sandgrund kom till sedan stadens populära sommarrestaurang i september 1959 bränts ner av den fruktade Karlstadspyromanen.  

Till en början var restaurangen, ägd av byggmästaren Paul Jardeby, ett ställe för fint folk som ville äta gott. Men det var som danspalats Sandgrund blev populärt och välkänt. Mannen bakom förändringen hette John Owen. Så vem var han, mannen som haft så stor betydelse för Sandgrund?  

John var engelsman. Familjen tillhörde societeten. Fadern var professor, modern idrottslärare. I familjen föddes tre barn. John, Goeffrey och Ann. Geoffrey blev journalist och chefredaktör för tidningen Financial Times. Ann omkom i en bilolycka på väg till en internationell tennisturnering. 

1953 flyttade John till Sverige för att studera. Han lärde sig svenska blixtsnabbt men började även anordna tillställningar för danssugna studenter. De som kom fick betala ”medlemsavgifter” vilket gjorde att de räknades som ett slutet sällskap och kunde serveras alkohol utan mattvång. 

När Baldakinens lokaler i Stockholms Folkets hus blev lediga tog John över dem. Populära dansband och billigare mat lockade en yngre publik till restaurangen. Men klädseln skulle vara vårdad. Slipstvång gällde för herrarna. Beslutet väckte ett ramaskri – och stora artiklar i tidningarna. Owen tackade för reklamen. Framgångssagan hade inletts. Inkomsterna steg. Koncernen växte. Snart drev John Owen 22 restauranger. 

Men i Karlstad hade folk började tröttna på uteätande och dans till kontinentala band som spelade månader i sträck. 

Jardebys revisor Sigge Carlmark råkade vara revisor åt Sven-Ingvars. Han försökte få Jardeby att haka på Owens koncept. Men Jardeby var stenhård. Inga dansband på Sandgrund! Till sist gav han med sig. Sven-Ingvars och några andra dansband fick provspela.  

Taktiken lyckades.  Folk strömmade till – och Jardeby erbjöd Sven-Ingvars att köpa Sandgrund! Musikerna tackade artigt nej. De försökte i stället övertala Paul Jardeby att sälja till John Owen. Mot löfte att behålla den goda maten och den fina miljön blev John ägare till Sandgrund.  

Men inget gjorde sig självt. John ville ha kontroll. När andra gick hem för dagen kunde han, ständigt cigarrökande, beordra någon av sina medarbetare att skjutsa honom till några av hans restauranger. Tre per kväll - eller snarare natt - ansåg han vara lagom.  

Slitet tog hårt på John som började äta sömnpiller för att kunna sova. Kanske fanns det andra piller med i bilden också. I november 1979 avled han, endast 48 år gammal. På kistlocket ställde man en cigarrlåda. 

Men Sandgrund levde vidare. 1980-talet och delar av 1990-talet var den verkliga storhetstiden. Sedan hände det saker som ägarna inte kunde påverka. Avdragsrätten för representation krymptes, vilket gjorde det svårt för företagen att ha råd med sin vidlyftiga representation. Samtidigt försämrades samhällsekonomin. Artisternas allt större anläggningar krävde allt större gager. 

Danspubliken förändrades också. ”Styrdans” blev mer och mer ute. Skivspelande DJ-ar fick ersätta den levande musiken. Publiken kom senare på kvällen och nöjde sig med några öl eller drinkar i baren. På 1960-talet var 16 servitriser i tjänst under en danskväll. Samtidigt fanns det en bar i restaurangen. Mot slutet arbetade en servitris i matsalen. Antalet barer hade stigit till sex! 

Försök att göra om restaurangen till Blue Moon Bar lyckades – till en del. Massor av gäster kom, men bara på lördagarna. Under resten av veckan kom det allt färre. Försök med After work och seniordanser fungerade inte heller.  

Den 25 februari 2012 stängdes restaurang Sandgrund, sörjd av många.

Uppdaterad den