Personporträtt

Människorna som bodde i Carlstad

Boken Det låg en stad vid Clara elf är skriven av Erik Bengtson, författare och tidigare lärare.

Texten i sin helhet

Bengtson, Det låg en stad vid Clara elf


Texten i korthet

En spännande berättelse om gamla tiders Karlstad är vad författaren och lokalhistorikern Erik Bengtson har åstadkommit i boken ”Det låg en stad vid Clara Elf”. Men hans bok handlar inte bara om staden Carlstad, dess miljöer och kännemärken, utan också om människorna som bodde där.

Vi får möta buspojkarna som livrädda men nyfikna smyger sig fram för att kika in genom fönstret i likboden. Vi lär känna biskop Agardh och en av hans efterträdare Anton Niklas Sundberg, ihågkommen för sina svordomsramsor, men lämnade även andra ramsor efter sig. 

”Näst efter religion och sedlighet är små brännvinsglas det värsta jag vet!” lär vara ett sant citat.

Nämnas kan också majoren Fredrik Gustaf Lilliehöök som inte får ro i graven utan går igen. Vi möter lärare och gymnasister i en skolmiljö som inte alltid var så trevlig. Släkten Fröding, den framgångsrike affärsmannen Jan Fröding och flera i familjen, porträtteras också.

Branden 1865 - som givetvis har sin plats i boken - lade staden i ruiner, men skördade inga dödsoffer. Det gjorde däremot koleran som efter branden slog till i hus efter hus. En orsak var sannolikt det dåliga vattnet och den undermåliga hygienen i allmänhet. 647 personer insjuknade, 302 av dem avled.

Men den som ägnas mest utrymme i boken är bankdirektören Fritz Clarholm. Han som tillsammans med hustrun Amelie var de förnämsta i societeten. Han som var stadens starke man, högaktad och respekterad, men som kom att sluta sina dagar på sämsta möjliga sätt. 

Han sköt sig på ett hotellrum i Säffle sedan han insett att han var så svårt skuldsatt att han inte hade en chans att reda ut situationen.

Efter sig lämnade han inte bara sin chockade familj utan en lång rad vanliga Karlstadsbor, som förlitat sig på Clarholm som förvaltare av deras besparingar. Änkor, faderslösa barn och förtvivlade familjeförsörjare var plötsligt ruinerade. Flera följde Clarholms exempel och tog sina liv.

Själv fick Fritz Clarholm inte ens en anständig begravning. Ingen ville ha med en ”självspilling” att göra. Hans tre söner fick själva skotta igen graven.

Även Gustaf Fröding var upprörd. Han skrev en dikt som publicerades i Karlstads-Tidningen och som många insåg var direkt kopplad till ynkryggen Clarholm. Strax därefter brann gården Sommaro.

Erik Bengtson ser ett samband mellan dikten och den brand som totalförstörde det Clarholmska hemmet. Han tror att den var anlagd.

Uppdaterad den